Hur viktigt är kandidatens sociala attribut?
Arbetsgivare har ofta tydliga kriterier för framtida medarbetare – socialt säker, sällskaplig och utåtriktad är några återkommande favoriter. Vi spenderar mer tid på arbetsplatsen än hemma och vill dela den tiden med likasinnade – den sociala aspekten är helt enkelt viktig för att vi ska ha roligt på jobbet och känna att vi trivs. Dagens företag drivs av kultur, av att våra kollegor ska vara våra vänner och kontoret vårt andra hem. Uppfattningen verkar vara att medarbetare som socialiserar mer trivs bättre och får mer gjort, men är det verkligen alltid fallet?
Att bara jaga extroverta kandidater utesluter en stor andel kompetenta personer – nyansera och sätt personen i relation till tjänsten istället. Alla roller är inte relationsbyggande eller affärsutvecklande, så bara för att en kandidat inte är bra på att knyta samarbetspartners behöver inte det betyda att det är en mindre lämpad kandidat.
Det är vanligt att arbetsgivare använder sig av tester för att bedöma huruvida en kandidat är extrovert eller introvert, om kandidaten hamnar lågt på den extroverta skalan väcker det ofta funderingar. Hur ska den här personen passa in i vår sociala företagskultur? Man är helt enkelt rädd att råka anställa en person som inte går ihop med resten av gänget. Men hur dynamiskt blir företaget om man hela tiden går efter samma mall?
Den här typen av kravställning och förväntan kan även leda till att personer som egentligen inte alls är utåtriktade börjar bete sig på det sättet för att passa in – fast de inte är bekväma i rollen. Och när det kommer till tjänsten i sig, behöver verkligen en utvecklare vara extrovert för att göra ett bra jobb? Eller en löneadministratör? Vi får inte tappa kompetenskraven – noggrannhet, fokus och struktur är också värdefulla egenskaper. För att inte tala om relevant kunskap!
Den individanpassade arbetsplatsen
Allteftersom samhället digitaliseras har också arbetsplatsen blivit mer flexibel. Företag har börjat införa fria arbetstider, mobila kontor och möjligheterna att jobba på distans växer. Man är inte längre lika bunden vid ett och samma skrivbord utan kan röra sig fritt med sin laptop – allt för att göra arbetet smidigare för individen. Alla är olika och behöver därmed olika förutsättningar för att göra ett bra jobb. Vissa är morgonmänniskor och andra kvällsmänniskor. Några vill ha helt tyst omkring sig för att kunna fokusera medan andra föredrar att lyssna på musik. Är det inte motsägelsefullt att vi anpassar våra arbetstider och kontor efter individer men inte själva rekryteringsprocessen?
Digitaliseringen leder även till att avståndet på arbetsplatsen börjar växa. Några jobbar morgnar och andra kvällar – några på distans och andra från kontoret. Det har blivit mer okej att vara i sin egen bubbla. Med tanke på hur det digitaliserade samhället ser ut idag borde vi kanske sänka kraven en aning och se mer till individen – vad kan den här personen tillföra till den här specifika tjänsten?